Om Jante

Jaha ja….
Här sitter ni,
Roligt…
Uhm… Får jag fråga er som är här
Om det finns någon
som ser sig själv… som lite…
förmer?
Jag menar som ser sig som lite bättre…
än oss andra?
Inte?
Inte någon?
Du där borta…
Ja, du…
Tycker inte du att du är bättre
åtminstone på något?
Man behöver ju inte vara bättre än
Einstein på fysik, eller Mozart på musik
Kanske inte bättre än alla, utan undantag,
men bättre än de man känner
I alla fall på nåt?
Jo, säger man då, då blir det annorlunda
Det är klart att man är bättre på något
Om jag tar mig själv, om man är skådespelare
så tror man nog att man är bättre
på att skådespela
Man vågar ställa sig upp och prata på ett skådespelaraktigt sätt
Det är inte alla som vågar, för man är inte van vid det
Och man är inte van vid det för man har kanske aldrig trott
att man är bättre på det än alla andra?
Och om man då är skådespelare, med en naturlig övertygelse att det man gör är bra, så kan det få som följd, inte alltid, men ibland
att man kommer till en fest med människor man inte känner
Och presenterar sig, jag är skådespelare,
Jaha kul, intressant, berätta, säger folk
men man anar ibland… att de andra tänker
Du ska inte tro att du är något,
i alla fall inte att du bättre än oss
Just det här… att man inte ska tro att man är förmer
Man säger jantelagen, det beskrivs med det namnet i Sandemoses roman En flykting korsar sitt spår. Den är gammal, kom ut 1933
Det är ju ingen nyhet, det vet alla redan, man brukar säga att det är ett svenskt begrepp, men det är faktiskt Sandemoses hemstad Nyköbing på Jylland, i Danmark, som beskrivs
En mycket populär term, alla kan tala om den när som helst, och tydligen kan det vara nästan vad som helst, men beskriver oftast nån sorts avund mot de som lyckas med nåt
Men det är ett ganska komplicerat socialt fenomen, som inte går att klippa hur enkelt som helst
Man kan först fråga hur Sandemose egentligen upptäckte det
Men det har nog med arbetarrörelsens tidiga historia att göra
kanske det under 1900-talets början verkade som vanligt folk
äntligen skulle kunna komma ur generationers vardagslunk
där man fick inta samma plats vid maskinen
som fadern haft i hela sitt liv,
eller ta hand om hushållet, städa, laga mat och tvätta
som modern gjort i hela sitt, liksom mormodern och mormorsmodern
Plötsligt fanns kanske möjligheten att man kunde utnyttja de talanger
man hade, de drömmar om ett fullvärdigt liv som alla har
kunde man kanske förverkliga, nu
Kanske satt Sandemose med sina vänner nere vid hamnen,
förmodligen var det så
Och man fantiserade inte bara om att kunna påverka politiken och samhället i stort, utan också om att kunna göra allt som inte var möjligt. Om att åka runt hela jorden, se alla länder och alla städer, man skulle skapa något, skriva böcker, måla tavlor, komponera symfonier, ja, allt var ju nu plötsligt möjligt, och från intet… allt man ville man ju bli
Och tiden gick, och man intog samma plats vid maskinen
som fadern haft
Men inte Sandemose, han gick till sjöss, åkte runt hela jorden, bodde i Amerika några år, bosatte sig sen i Norge, och han skrev böcker, de fick bra kritik, han blev inte direkt rik på dem, men han var sedd som författare, och så åkte han då, efter många år, tillbaks till Nyköbing
Och kanske de satt nere vid hamnen igen, och han berättade vad han gjort för de gamla vännerna, och de kunde jämföra med sig själva.
Kanske Sandemose inte var särskilt ödmjuk
Kanske han rent av skröt lite
Men svaret de gav var:
Du ska inte tro att du är bättre
I alla fall inte bättre
än oss

Men... det är inte bara Sandemose som beskrivit detta fenomen,
Det finns en vetenskaplig beskrivning också.
Max Weber, han var ju inte skandinav, utan sociolog från Tyskland, talade om ett nollsummespel för mänsklig samvaro, där prestige bara kan ges efter ett begränsat mått.
Om någon i gruppen ges mer prestige än andra så måste de andra åka ner på skalan. De som inte lyckas riktigt lika bra, försöker då pressa ner den som gör det, för att de själva inte ska tvingas backa på den sociala stegen. Och eftersom det antas finnas bara en begränsad mängd prestige, och det är ett nollsummespel, så finns ett motiv att hålla tillbaks de som är extra framgångsrika.

Men… det kan frågas om det inte är ett mekaniskt sätt att se människor, vem säger att man inte kan dela ut fler prestigepoäng vid behov, vem säger att prestigen är begränsad?
Varför inte bara ge några extra prestigepoäng när det behövs?
Och om Max Webers sociologiska teori: om någon nu lyckas väldigt bra med sina saker, är det verkligen ett faktiskt hot mot de som inte presterar lika? Hm…?
Vi försöker på nytt… hm? Vad sägs om politisk filosofi…?
Kan det möjligen vara ett uttryck för Upplysningens strävan efter frihet, jämlikhet och broderskap som ligger bakom? Det var i 1700-talets slut, under den Franska revolutionen, som tanken att vi alla var lika kom fram, det är ingen naturlig sak som alltid funnits. Men om man nu använder de idéerna på detta problem så blir det knepigt om du är för bra, för framgångsrik, för då är du inte längre lik oss andra, inte jämlik, ingen broder? Helt enkelt?
Ja, denna naiva Upplysning, kan man då säga, som tror att alla människor är lika. Varför inte inse att alla faktiskt är olika, och låta det stanna vid det?
Men så lätt ska man inte göra det för sig. Upplysningen har egentligen aldrig sagt att alla människor är lika, den menade istället att alla människor borde vara lika, borde vara alltså, det var ett ideal, snarare än ett för-sant-hållande. Som ideal är det ju inte dåligt.
Och om vi nu ska göra det lite besvärligt…
Man ska kanske försöka se det från andra sidan, undersöka vad de som visar skepsis mot de framgångsrika egentligen menar.
Framgång innebär ju inte bara ren uppskattning, mer prestigepoäng så där i allmänhet, det finns ofta ett ekonomiskt inslag, man kan till och med bli smått välbärgad av viss framgångsrik verksamhet. Kanske inte av att spela teater, göra musik, eller andra svårare kulturella saker. Inte ens Mellon eller Idol är vägen till framgång idag. Men det finns andra saker som slår bra, som kan ge framgång både i ryktbarhet, erkännande och som också ger bra ekonomisk utdelning.
Och kommer man från ett arbetarhem så lever man i så fall plötsligt som de på andra sidan. Och då kan man drabbas, inte av avundsjuka, utan man blir bemött som en främling, en som lämnat det liv som man tidigare levde tillsammans och som man inte är helt säker på hur man skall förhålla sig till?
I så fall kan folks skepsis framstå som ganska välmotiverad? Och man kanske måste visa att man inte är så förändrad, trots framgången, för att de ska acceptera den?
Och Sandemose… när han kom tillbaka till Nyköbing på Jylland, han var nog inte rik, men berest och känd, och skrev och gav ut böcker, det gör ingen vanlig människa, och han var nog inte… ödmjuk.
Han kanske till och med verkade lite skrytsam?
Men ändå…
Om talang och hårt arbete i många år bemöts med att du blir utfrusen och baktalad, varför skulle då någon anstränga sig?
Alla är inte så starka att de kan stå emot allt de får kastat efter sig.
Och hur många uppfinningar, böcker, konstverk och musikaliska verk har gömts i byrålådor och på vindar, eftersom det känts riskfyllt att försöka presentera dem för andra…
…som verkar villiga att göra vad som helst för att dra ner det som de själva ändå omöjligen kan göra?
Och var det inte
Från intet
allt
vi ville bli?

Copyright ©: Stefan Thorpenberg