Ja… den där gamla visan, ”Vem kan segla förutan vind”. I sången påstår någon att han kan segla utan vind och ro utan åror, och de flesta tror nog att den slutar: ”Men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar”. Originalet har emellertid ett annat slut, nämligen Och… inte Men… utan ”OCH jag kan skiljas från vännen min, utan att fälla tårar”. Om ni inte tror mig kan ni göra en googlesökning och gå in på Wiki. Högst upp i högra hörnet finns en liten ljudfil där sångerskan Svea Jansson från Åland sjunger originaltexten från en inspelning gjord 1959. Man kan ju fråga vad det är för en egendomlig sång, handlar det om nån sorts introvert människa med anknytningsproblematik? Men så är det nog inte. Den beskriver förmodligen vardagen som sjömän och fiskare hade, där de ständigt måste resa iväg. Man kunde ju inte snyfta sig ut på redden varje gång man skulle på jobb. Idag är det väl lastbilschaufförer som har liknande förhållanden. Man hanterar nog sitt arbete på ett professionellt sätt, som man brukar säga.
Men… hur jag nu ska berätta detta? Var börjar man, för att det ska framgå vad det handlade om, egentligen? Kanske med min barndom, eller ungdom, min karriär, som forskare eller… vad? Eller… från början, med hur själva, ja, vad jag nu ska säga, problemet, startade? På ett vetenskapligt sätt, utan att kontextualisera in absurdum. Och det var en morgon, tidigt. Jag satt vid mitt skrivbord, på laboratoriet, på sjukhuset alltså. Det var sent november, ett gråblekt ljus sipprade genom molnen. Solen ville inte gå upp riktigt ännu, ett svagt rosa skimmer syntes ändå bakom husen i fjärran, det drog svagt från det stängda fönstret och iskristaller syntes virvla från taknocken när vinden friskade i. Datorn klickade svagt och nästan lite hemtrevligt när den startade upp. Folk började strömma in i sjukhuset på andra sidan gatan och det osade av diesel från bilarna, den fräna lukten trängde igenom ventilerna som inte gick att stänga helt. Lite ruggigt var det i det kala rummet, jag öppnade dokumentet som döpts till Thesis Final och texten hoppade blixtsnabbt fram trots att filen var stor och belamrad med bilder, staplar och diagram som borde ta tid att få upp. Det var egentligen den sista redigeringen av avhandlingen som skulle göras, men det hade tagit mycket längre tid att få till den slutliga texten än tänkt, flera veckors arbete med formuleringar, och när man startade datorn nästa dag kunde man inte upptäcka de minimala ändringar man gjort bara några timmar tidigare. Frustrerande. Man är tvungen att skriva upp sidonumret där man skulle fortsätta annars tar det en halv dag att bara upptäcka var man redigerat dagen innan. Meningslöst, kan tyckas, men det gick ändå ganska bra. Nedanför fönstret flockades allt fler människor vid sjukhusets entré. Från min upphöjda position, rent geografiskt alltså, jag är annars inte upphöjd på något sätt, liknade det ett lämmeltåg, levande varelser på väg till sina öden. Någon otäck förhårdnad under huden som plötsligt börjat växa, urinen som färgats brun likt avföring, ögonvitorna har fått samma smutsgula nyans som öronvax, eller balansen som plötsligt försvunnit och man faller omkull vid minsta vindpust. Nej, tyvärr fru, eller möjligen herr, Pettersson, det är en cancer ni drabbats av. Nej… det är allvarligt. Hur länge? Det kan vi inte säga. Jag är ledsen, men vi kommer att göra allt vad som står i vår makt. Det finns ingen anledning att misströsta. Ännu.
Så hade jag då precis satt mig ner vid skrivbordet för att börja dagens arbete, och plötsligt ringer telefonen. Ja, hallå, svarade jag, och någon frågade om det var Johan? Jovisst, fick jag säga, och undrade förstås vem det var. Jo, det var Anne, med -e på slutet, som jag träffat på en fest för några månader sen. OK, det mindes jag, och ursäktade mig genast för att jag då bara talat om min avhandling, hur intressant det nu kunde vara för någon annan än mig själv. Men nej, tyckte Anne, det var ingen fara, det hade varit intressant att bara lyssna. Men… nu var det en annan sak som hon ville tala med mig om. Jaha… ? Tystnad i luren. Nej, visade det sig, det var inget som gick att tala om, i telefon. Hon undrade om vi kunde träffas. En kort stund bara. Jag är… lite upptagen just nu, tyckte jag, men hur hade du tänkt? Jo, det gick bra hur som helst, men kanske idag. På sjukhuset, vi kunde sitta på en bänk, utanför. Jaså, men i så fall, utanför huvudentrén, om en timme?
Jag lade på luren. Egendomligt samtal. En ganska udda bekantskap. Vi hade träffats på ett mingelparty med lite för mycket cremant och kindpuss och såååå förtjusande, där var mest medicinare. Hon avvek något, snygg och mer fashion än de andra kvinnorna på festen. Vi kom i samtal på två, hon ställde frågor om mitt arbete. Tydligen visste hon att jag höll på med anestesi och var i slutfas med nåt stort forskningsprojekt. Det var tydligen intressant, hon frågade om hur man gick tillväga, vad som var viktigt och inte gick att slarva bort. Jag svarade i så enkla ordalag som möjligt. Hade lite kunskap om vem hon var, som någon tillfällig kvinnlig bekantskap berättat vid nåt annat mingelparty. Anne, det var tydligen viktigt att uttala namnet i två stavelser, var hårfrisörska på en lite flottare salong och var känd för att plötsligt komma med kritik om hur andra kvinnor kammat till håret. Vilket inte alltid mottogs som professionell hjälp, de kunde fnysa föraktfullt, vända på klacken och stampa iväg när hon kom med råd om hur de egentligen borde sett ut i håret. Dessa ovälkomna råd ledde till att det spreds rykten om hennes bekantskap med rockstjärnor, som varit av mer, som man säger, intim natur. En groupie, helt enkelt, tyckte några kvinnor i hennes närhet, när hon inte var närvarande. Jag hade dessutom på avvägar fått höra att hon övernattat på Gene Simmons hotellrum när vulgobandet Kiss varit i stan nån gång på 80-talet. Tanken på var rockvärldens längsta tunga slingrat sig in under natten hade inspirerat till elaka omdömen på några fester hon besökt. Men det verkade mest vara andra kvinnor som kom med sådana kommentarer, kanske de var avundsjuka, och tanken på den världsberömda tungans utforskande framfart var kanske lite kittlande.
Nu, i vilket fall, ville hon plötsligt att ha ett kort möte… med mig. Och hon ville absolut inte säga vad det rörde sig om. Det var lite egendomligt. Om man vill ha en privat konsultation av en läkare som är en vän brukar det kunna avhandlas per telefon. Några goda råd, gör si eller kanske så, eller: tyvärr, detta ligger inte inom mitt område, men jag har en kollega som kanske… ja, osv. Eller var det möjligen ett försök till kontakt på ett annat plan? En inledning till något? Visserligen var jag inte Gene Simmons eller nån känd rockstjärna, men lite attraktiv kunde man väl ändå vara? Jag glodde tvärs över rummet där det satt en blyg liten spegel över ett mjölkvitt gammaldags handfat – mitt lilla kontorsrum hade varit en medicinavdelning tidigare – nej, där syntes ett helt alldagligt ansikte. Fast kanske ändå? Jag kammade till mig lutad framför spegeln, och borstade till och med tänderna, med Sensodyn, över handfatet. Så gott hade Gene Simmons förmodligen inte doftat ur mun på 80-talet, vare sig före eller efter. Jag rättade till skjortkragen, drog på mig kavajen då det var kallt i korridorerna och tog trapporna ner till vestibulen eftersom jag gått lite för tidigt.