Hon satt på en bänk innanför entrédörren. Tur var väl det, att sitta utomhus i novembervädret hade inte varit så inbjudande till samtal, man hade väl börjat huttra efter bara några minuter. Hon såg inte lika spotsk ut som på de mingelpartyn jag sett henne under åren. Utan ett champagneglas i handen verkade hon helt malplacerad, hade sjunkit ihop, som om världens sorger lagt sig över hennes axlar. Jag överraskades av synen: vad hade hänt? Ett besked om svår sjukdom, och hon behövde en second opinion från någon expert som hon kände, om än flyktigt? Eller kanske hon var olycklig för att hon fortfarande var ensam trots att hon just fyllt fyrtio, hon ville nu bekänna sin obesvarade kärlek till den man hon åtrådde mer än någon annan? Hon skulle falla på sina svarta nylonstrumpsbeklädda knän och be om att bli tagen här och nu, bakom bänken, inne på patienttoaletten, var som helst, bara ta mig? Förmodligen inte, hon verkade inte ha något sådant i tankarna. Jag satte mig bredvid henne, lite missmodig faktiskt, undrade hur det här skulle sluta.
- Jo, började hon, du undrar förstås varför jag inte ville tala på telefon. Men det är en sak som inte går att tala om, eller… ja.
- Jo men… säg vad det rör sig om. Det är ingen som lyssnar.
- Vi talades ju vid och jag förstod att du håller på med narkos. Du är narkosläkare, och håller på hela dagarna med läkemedel som man söver folk med…?
- Jo, eller… ja, just nu håller jag på med en avhandling, bara med min dator, och papper.
Detta var tydligen en missräkning, hon tystnade och tittade åt ett annat håll en lång stund. Och andades djupt som om hon led av nån obstruktiv åkomma. Men efter en stund fortsatte hon.
- Men du jobbar ändå fortfarande med narkos, du söver ibland, är det inte så? Jag fick det intrycket när vi talades vid på den där festen?
Jag fick nu för mig att hon ville ha lite information om narkosrutiner inför en förestående operation, att hon var rädd för att sövas, som nästan alla människor. Det var ju mänskligt, och sådana råd kunde jag utan vidare ge. Det var en lättnad i så fall, hade hon fallit på knä och tiggt om min kärlek hade det kunnat bli lite pinsamt.
- Jo, alltså, jag har fortfarande en del jourpass som jag måste göra trots att jag egentligen är ledig dagtid för att få färdigt… det jag skriver på. Hur många sådana pass gör jag, kanske ett eller två i veckan? Nåt sånt. Varför frågar du, det verkar vara nåt mycket viktigt?
- Ja… det är mycket viktigt. Och det är kanske den viktigaste och allvarligaste fråga jag någonsin ställt till någon. Jag är medveten om det.
Det sista lät inte så bra, utan snarare som en inledning till en bekännelse av något slag. Jag höll mun för att få höra fortsättningen.
- Det är det att jag varit så dålig det senaste. Jag har haft det i många år, och det blir inte bättre. Utan hela tiden sämre. Och sämre. Vet faktiskt inte hur jag ska komma ur det. Det går inte, att komma ur. Det är omöjligt. Insåg det för länge sedan, men visste inte vad jag skulle göra.
- Hur menar du? Du mår inte bra? Talar du om en… hur säger man… fysisk sjukdom? Eller är det… i själen, som det inte är bra?
- Jo, det är själen, som du säger. Själen… ha ha ha.
Det blev en lång paus efter den oväntade skrattattacken. Att sitta på en bänk i sjukhusets vestibul och tala om allvarliga psykiska problem, med en människa man är endast flyktigt bekant med, är ändå inte lätt. Hur ska man börja, om man egentligen inte vet så mycket om den man pratar med, och dessutom inte är professionell inom det området? Att det dessutom hela tiden springer patienter och personal i korridoren gör det inte lättare.
- Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa dig. Mitt område är ju narkos, anestesisjukvård, och mina kunskaper om allvarliga… själsliga problem är inte jättestora?
- Jo… men det är just din expertis som jag behöver…
- Ehm… hur då, hur skulle mina narkoskunskaper kunna hjälpa dig? Tror du?
- Du har stora kunskaper om narkosmedel, och några av dom medlen är tillräckliga för att släcka ut alltihop. Och jag är rädd. Jag är rädd… att om jag försöker själv… att jag får tag i fel, och inte vet hur mycket, och att jag misslyckas. Och blir en som bara ligger där, på något behandlingshem, som en grönsak i en skitig säng. I åratal. Det är jag rädd för. Förstår du?
- Eh… hur kommer jag in i detta? Vad vill du ha av mig?
- Jag ber dig att skaffa mig de medel som du som expert vet är dödliga, och hur mycket som man måste ge så att det absolut inte går fel. Det är vad jag vill be dig om. Jag skulle vara dig hjärtinnerligt tacksam om du ville göra mig den tjänsten. Hjärtinnerligt, förstår du?
Så låg det alltså till. Hon ville ha hjälp att göra slut på alltihop. Och vände sig därför till en professionell expert, som dessutom hade tillgång till ett helt medicinförråd med dödliga gifter. Jag hade inte behövt borsta tänderna eller kammat till luggen.
Lite omtumlad försökte jag finna mig, och fick fram att det faktiskt inte var lagligt att hjälpa till med något sådant. Hon svarade inte på det, utan såg stillsamt ut genom fönstret där taxibilar släppte av drivor av människor till provtagning och läkarbesök. Jag skulle väl sagt mer, något tröstande eller på något sätt stödjande, men kom för en gång skull inte på något bra. Efter en lång stunds tystnad suckade hon djupt, reste sig långsamt och sa att jag hade varit hennes sista hopp. Sen gick hon ut genom den stora svängdörren och försvann upp mot spårvagnshållplatsen.
Jag gick tillbaks till mitt rum och fortsatte mitt arbete. Det här med att hjälpa folk att ta sig av daga, många verkar tro att det är tillåtet. Vet inte om ni minns den bestialiska kannibal i Tyskland som för många år sen mördade en person han mött på Internet. Och killen ville bli mördad och uppäten, alltså kunde kannibalen inte dömas, trodde folk. Han hade kommit resande till kannibalen, som skurit av hans penis, flamberat den och sen hade de mumsat i sig organet. Innan han skurit halsen av honom, hängt upp killen, styckat kroppen och lagt in köttet i frysboxen för vidare förtäring. Men nej, nej… kannibalen dömdes till fängelse för mord. I Sverige hade vi dödshjälpsentusiaster som försökte hjälpa svårt sjuka som inte längre klarade att avsluta sina liv. En dam lyckades få i en dödssjuk en hel burk med digitalistabletter, och det är ganska giftigt, men han dog inte. Och kvinnan dömdes, jag minns att ett av domstolens argument var, att hon saknade professionella kunskaper för att utföra avlivningen. Och jo… så sett kunde Annes beslut att vända sig till mig ses som klokt.
För några år sen diskuterades det amerikanska sättet att avrätta folk med medicinska preparat. Det var en ganska upprörd svensk journalist som rapporterade från ett fängelse. Uppgifterna i tidningen var lite vaga, det var väl fängelset som medvetet gett grumlig information om vad man använde. Men man hade enligt journalisten använt ett medel som innehöll svavel, därefter ett som innehöll bromid, och sist ett som innehöll kalium. Detta är ju ämnen som alla finns i naturen, så det låter ju som snudd på biodynamiskt, nästan nyttigt. Men i för höga doser blir det ju farligt. För en anestesiolog var det svinlätt att lista ut vilka medel de använde. Det där svavelmedlet har vi en variant av på kliniken och vi brukar då spruta max 500 milligram, men jag har hört att man på de amerikanska fängelserna kan dundra på med 3000 milligram. Förstår inte hur man vågar det. Låter livsfarligt, folk kan ju dö… Muahahahah. Nåja, dont try this at home. Lämna det till de professionella… höll jag på att säga. Och det var ju vad hon hade gjort. Dessvärre.
Jag fortsatte skriva på min kappa, den teoretiska ram som avhandlingen måste ha, förutom de fem publicerade artiklarna. Det flöt på ganska bra. Det där mötet i vestibulen, visst var det lite överraskande, man kanske kom av sig lite grann, folk har så udda problem, allvarliga, sånt man inte kan påverka, en trasig olycklig själ, men det var ändå inte mina problem. Kanske jag kände nån bra psykolog eller till och med psykiater? Funderade en stund på det. Men jo jo, kände till och med en överläkare på PS. Vi hade inte träffats på ett tag, men hade hans telefonnummer i min lilla almanacka. Beslutade mig för att ringa Anne och ge henne telefonnumret, för att visa min goda vilja. Helt enkelt. Hm?