Ja… så hände väl inte mycket mer den dan. Men nästa morgon letade jag fram Annes telefonnummer, och ringde henne. Hon svarade efter en ganska lång stund, lät trött och uppgiven. Jag försökte låta munter på rösten, och sade att jag funderat på om det fanns något jag kunde bistå henne med. Kanske hon verkade lite intresserad. Jag berättade då att jag hade en vän som var en riktigt skicklig psykiater som kanske kunde hjälpa henne.
- OK, hon lät tveksam, vem då?
- Han heter Martin och jobbar här på PS.
- Jaha, du menar Martin Andersson?
- Ja, just han.
- Alltså, du förstår inte, det är han jag gått hos i mer än tio år. Vi har prövat alla mediciner som finns, jag har fått piller och dekokter, elchocker, samtalsterapier, mitt liv har vänts ut och in i så många år redan. Det hjälper inte, jag är nere på botten, det finns inget hopp. Förstår du, det är slut.
Jag höll upp där. Visste inte att hon varit så länge i psykvården redan. Hade bara sett henne på partyn med ett glas champagne i handen, sminkad och med lite småtyken uppsyn. Nu har jag lite att göra, sade hon, och verkade vilja avsluta samtalet. Jag har en sista kontakt, fick jag fram.
- OK, vadå?
- Jo, en patientförening som ordnar träffar på kursgårdar, det är lite mer avspänt och man får kontakt med andra.
- Jaha, du menar FOLK?
- Ja precis, så heter föreningen, du känner till dom?
- Ja, har varit på ett trettiotal såna träffar redan, man får gråta ut med andra, men mer än så är det aldrig. Tack för din omtanke, men jag har lite att göra. Hon lade på.
Ja, vad kan man säga. Man gör sitt bästa, men inser inte att man kommer ett halvt liv för sent. Jag hade ett möte med institutionsledningen, som tog ett par timmar. Därefter fortsatte jag mitt tröstlösa arbete med minimala förändringar av en text som redan var nästan perfekt. Jag åkte hem, fixade lite mat och såg på nyheterna. Därefter startade jag min laptop igen och lyckades redigera ytterligare några sidor. Jag stod och borstade tänderna när telefonen ringde, klockan var sent, och normalt brukar jag inte svara om okända nummer kommer upp – jag knappar bara in de jag känner, inte tillfälligt bekanta. Men fick i alla fall en känsla av att det inte var en säljare vid den tiden på dygnet. Och mycket riktigt, det var Anne igen. Hon undrade bara hur jag hade det, om allt var OK. Jo, det var det ju, hur var det själv, och så vidare. Lite kallprat efter det ganska dramatiska samtalet samma morgon. Efter en stund undrade hon om jag ville komma på middag. Nån lördagkväll kanske? Det var inte riktigt vad jag hade lust med, egentligen, men till min förvåning tackade jag ja. Vi bestämde redan till helgen. Så lade vi på. Varför accepterade jag, det kunde ju arta sig till ett ganska traumatiskt möte. Att hon ville bli strypt eller knivhuggen av en professionell som dessert? Men… kanske jag kände lite medkänsla, och kunde komma med några tröstande ord.
Jag ringde på hennes dörr kl 18 nästa lördag. Inga blommor, men hade med mig en flaska Morgon grand cru, och presenterade den som ”en gryende morgon väntar”. Finurligt, men hon glodde bara oförstående på mig. Jag bjöds in i köket, lägenheten var mycket liten och ostädad, rummet upptogs nästan helt av en obäddad säng, man fick sitta vid köksbordet och äta. Hon hade gjort Flygande Jakob, kyckling med jordnötter, men hade glömt bananerna. Jag korkade upp flaskan med vin, för något sådant hade hon inte köpt. Hällde upp i vanliga duralexglas, några vinglas fanns inte. Hon frågade genast om mitt arbete, vi tog upp den diskussion vi haft på den där festen senast, men inget om vårt möte på sjukhuset. Bäst så.
- Men är dom inte nervösa, när dom ska sövas, undrade hon.
- Eh jo, men vi lyckas oftast prata bort dom.
- Hur då?
- Jo, här en lite skröna om hur jag lyckades en gång.
Jag harklade mig en stund, hon betraktade mig med outgrundlig min.
- Tidigt en morgon skulle jag söva en dam som just kommit till sänghallen. Sköterskan på uppvaket mötte mig i dörren, och sa att jag nog fick ta i ordentligt med första patienten, för hon verkade mycket mycket nervös. Jag fick journalen och hon hette tydligen Britt Johansson. Jaha, frågade jag när jag stod bredvid henne, är det du som är Britt? Ja, jo, så är det ja, svarade damen i sängen. Jaha, men du talar ju bra svenska i alla fall. Tystnad… men åååh, du är göteborgare, va? Jo, vi är ju i Göteborg, så det är ju inte någon överraskning. Jag låste upp sängen och började rulla in. Jaha, så du gillar inte den typen av skämt? Nej, inte alls. Såpass, vilken typ av skämt föredras i stället? Tja, lite mer intellektuella kanske. Jaha, men i så fall, här kommer ett. Det var en romare som kom in i en bar, han håller upp pekfinger och långfinger (visar) och säger: Ge mig fem öl. Nja, det var väl inte så intellektuellt kanske, svarar damen. OK, nu ska du få gå in på operationssalen här, så ska jag koppla upp lite sladdar och grejer. Så där… men här kommer en mer intellektuell vits. Det var en romare som kom in i en bar. Men det har du ju redan sagt. Jojo, men det här är en ny. (Högre) Det var en romare som kom in på en bar, går fram till bartendern och säger: Kan jag få en dry Martinus? Bartendern ser förbryllad ut; Du menar en Dry Martini? Romaren svarar: Hade jag velat ha mer än en hade jag sagt det. Jaha, latinska pluralisformer, det var kanske lite intellektuellt. Men jag skrattade inte. Det behöver du inte för nu ska du få sova en stund. God natt.
Anne såg bara förbryllad ut. Kanske den sista vitsen var lite för komplicerad. Jag hade nu fått i mig en halv flaska Morgon, hon hade bara smuttat på sitt glas med den blåbärsblåa vätskan. Och efter en stund kom det. Hon var mycket besviken att jag inte ville hjälpa henne. Detta togs sen om och om igen i nästan en timme, jag försökte föra över samtalet på lite lättare saker, men det var inte lönt. Efter två timmar och nästan hela flaskan började jag tröttna på samtalet, kanske lite besviken på mig själv också. Att jag inte lyckades liva upp henne åtminstone något med mitt trams. Jag såg mig om i det lilla köket, det var fullt med smutsig disk på diskbänken, på golvet i rummet innanför låg det skrynkliga kläder slängda i dammet, och sängen verkade inte ha bytt lakan på månader. De flesta brukar ju städa lite innan de får besök. Det var kanske då som jag förstod varför hon inte såg sitt liv ha något värde. Arbetar du på dagarna, frågade jag. Hon hoppade till mitt i ett resonemang om hur dåligt hon hade det. Nej, jag går in sporadiskt ibland, men de senaste åren har jag mest… gått hemma.
Klockan börjar bli sen, sa jag efter en stund, och gjorde tecken på att resa mig och gå. Hon bad mig vänta, och det gjorde jag. Efter en stunds tvekan sa hon att hon bestämt sig, att det var över, att hon tänkte göra det själv, eftersom ingen ville hjälpa henne.
- Jag kanske kastar mig från en bro, eller framför en lastbil. Det där med tabletter är för osäkert, jag har inte de medlen, och inte de kunskaperna, det kan gå fel. Bättre att krossas mot asfalten eller slitas sönder av ett stort dieselmonster, eller ett tåg.
- Hör nu, Anne, försökte jag, det är ett mycket otäckt sätt att… lämna, på det viset. Jag ber dig att ta kontakt med din läkare, gör det. Det måste finnas nåt… som kan ändra sig.
- Jaha, tyckte Anne, om du nu tycker att det är så groteskt, att jag blir ett fult, söndertrasat, blodigt och nedsölat lik… så kunde du ju hjälpa mig. Då kunde jag ju bli ett rent och snyggt i stället, och det kunde gå lugnt och stillsamt till. Du är ju specialist. Du är professionell. Hade inte det varit bättre?
Vi avbröt samtalet där. Jag fick på mig rock och skor, och noterade när jag stängde dörren att hon gått in i rummet och lagt sig på sängen, men låtit de smutsiga tallrikarna och glasen stå kvar på köksbordet. Det hade snöat under kvällen, blött och tungt, mina skor var inte redo för nåt sånt och det kippade snart av iskallt vatten som trängde in. Hur jag nu ska säga, om Anne, de argument hon förde fram var ganska starka. När jag sett och förstått hennes vardag, sedan många hopplösa år dessutom, var jag nästan tvungen att hålla med om… att det nog inte fanns någon utväg.