De närmaste dagarna, eller egentligen veckorna, ringde Anne varje morgon. Aldrig mer än en gång om dagen dock, kanske hon inte ville upplevas som påstridig. Hon ville träffas, jag avböjde artigt men bestämt. Eller… de flesta gånger, ibland föll jag till föga. Vi möttes i vestibulen igen, en gång på fiket över en stilla kopp kaffe och en muffins, kanske lite för alldagligt till vad hon förhandlade om. Hon försökte få mig på middag igen, och undrade en gång lite snorkigt om jag inte borde bjuda tillbaks, efter att jag varit hos henne. Jo… visst, jag kände mig pressad. Det var för mycket. Jag bad henne att sluta ringa mig, hade mycket att göra, en deadline hängde i luften innan manuskriptet skulle gå till tryck. Men förgäves, hon fortsatte ringa, vilket gjorde mig ursinnig, jag hade ett viktigt arbete som snart måste vara färdigt. Så en morgon, när jag bara hade nån dag på mig innan allt skulle lämnas in, knackar det på dörren till mitt lilla rum. Jag öppnar, och där står hon, och glor på mig med samma uttryckslösa ansikte som jag sett så många gånger redan. Får jag komma in? Nja… egentligen inte, får jag fram. OK, säger hon lugnt, går förbi mig, in i mitt rum, och sätter sig på min besöksstol. Oinbjuden. Jag biter ihop, rasande, och sätter mig bredvid.
- Du, detta har gått för långt, redan för länge sen. Jag har bett dig att inte ringa, och nu kommer du hit oanmäld. Hur kom du in på labbet, förresten, man måste ha ett kort och en kod.
- Jag slank bara in med nån lab-assistent.
- Jaha, men nu har jag jävligt mycket att göra och har ingen som helst tid att gaffla med dig om… dig, och ditt och datt. Förstår du?
- Jag besvärar dig? Du är irriterad?
- Ja, absolut. Det är för mycket, jag har annat för mig. Sök hjälp, terrorisera någon annan.
- Jaha… du är så arg. Du vill bara bli av med mig.
- Ja, det kan man faktiskt säga, efter all tid förslösad på meningslöst suicidalt dravel.
- Jaha. Jaha. Det är ju för din del ganska lätt att göra sig av med problemet. Inte sant? Hjälp mig, och jag försvinner.
Sen sade vi inte nåt på flera minuter. Hon hade sänkt huvudet, och började skaka av återhållen stum sorg, kanske för att inte irritera mig ytterligare. Med de allvarliga problem hon ändå hade, och det torftiga liv hon levde, jag funderade på saken. Och jo, hon tänkte uppenbarligen inte ge sig förrän jag hjälpte henne.
- OK… sa jag till slut. Jag hjälper dig, men först efter att jag lämnat in mitt manuskript till tryck. Därefter är det en lugn period, då jag kommer att arbeta på klinik igen. Där finns medlen jag behöver. Det är vissa saker som du måste göra dock.
- Ja… hon lyste upp och torkade tårarna med utsidan av handen, mascaran hade flutit ut och ner på kinden. Vad vill du att jag ska…?
- Du måste skriva ett avskedsbrev, och tala med någon vän som ska komma hem till dig några timmar efter det att jag gått, och säga till henne att dörren står öppen. När jag kommer får du några piller som du ska svälja, som kan förklara varför du har sömnmedel i blodet. Men du får absolut inte säga till någon att du har haft besök.
- Tack, tack, jag lovar att göra allt du säger. Du är en ängel, tyckte Anne.
En dödsängel i så fall, höll jag på att säga, men höll inne med det. Hon reste sig och försvann ut genom dörren.
Ja, där satt jag nu. Efter att ha blivit inföst i en sak jag absolut inte ville göra. Men en plan hade redan vuxit fram, något bromid behövdes inte, det där medlet med svavel skulle räcka, ett par tomma burkar med samma substans på nattduksbordet, och några tabletter i ventrikeln, skulle ge intrycket av korrekt utfört suicid. Sen en total överdos av intravenöst kalium som gav ett hjärtstillestånd, ett ämne som är svårt att spåra i kroppen. Därefter avskedsbrevet, och en väninna som kan gå in då dörren är lämnad öppen. Tillräckligt banalt och självklart för att få polis och obducenter att ge fan i noggrannare undersökningar.
Ja… och sen jobbade jag på, intensivt, var tvungen till det, för mycket störningar under lång tid. Men nu funkade det plötsligt. Anne hörde inte av sig på ett tag, och jag lämnade manuskriptet till handledaren som godkände, och sen direkt till trycket. En stor dag. Så mycket arbete som äntligen slutförts. Redan samma kväll ringde hon igen. Jodå, och nej, jag hade inte ångrat mig, hon kunde höra av sig igen om några dagar. Nästa dag var jag på klinik, kändes lugnt och avslappnat i allt ståhej. Lyckades lägga beslag på ett par ampuller med sömnmedel, och en hel del stamlösning kalium. På IVA hittade jag tursamt nog en burk med sömnpiller, där några tabletter fanns kvar i botten. Ur den gula riskavfallslådan lyckades jag, utan att nån såg mig, lirka upp två tomma burkar med samma preparat i pillerform. Det var ganska enkelt att skrapa bort alla koder på etiketterna, så att det inte gick att spåra var burkarna kom ifrån. Sen snodde jag en rosa venflon och några sprutor. Det var allt egentligen. Och hon ringde mig samma kväll. Vi bestämde att jag skulle komma över på fredag kväll kl 7. Hon lovade skriva brevet, och tala med en väninna som skulle komma kl 9, och dörren hade hon sagt skulle stå öppen ifall hon var i duschen.
Så blev det då fredag kväll. Jag knackade tyst på hennes dörr, och hon öppnade snabbt som om hon stått och väntat. Denna gång tittade hon inte på mig, höll i stället ner blicken stint i golvet och var undflyende. Jag frågade om brevet, och hon pekade tyst på ett papper som låg vid nattduksbordet. Ett glas tog jag ur köket, fyllde det med vatten och bad henne skölja ner det tiotal tabletter som fanns kvar i en av burkarna. Hon slök alltihop utan att protestera, och jag gjorde ett tecken att hon skulle lägga sig på sängen. Den var bäddad, och jag noterade att hon tagit på sig en kort svart klänning. Jag hade redan gjort i ordning alla sprutor, hade dem färdiga i rockfickan, och satte den lilla rosa nålen i hennes armveck. Tejpade inte fast den. Såg att hon först då noterade att jag hade plasthandskar på händerna, kanske hon tänkt fråga varför, men ingen fråga kom, hon vände ner blicken igen. Fort, sade hon sen. Jag sade inget, utan tog den första sprutan med sömnmedel och tryckte in alltihop mycket snabbt. Hon tog ett djup andetag, och sen apne´. Ganska normalt, vi brukar ventilera lite på mask, men det gjorde jag förstås inte nu. Jag tryckte genast in nästa spruta med sömnmedel, och väntade sen en stund. När ingen andning kom tillbaka, tog jag den stora sprutan med kalium och tömde innehållet i den lilla nålen. Höll samtidigt handen på hennes puls, den var redan svag, men nu slutade den tvärt. I nästan en evighet, eller kanske fem minuter, höll jag fingret på pulsen. Sen väntade jag ytterligare fem minuter, men ingen puls. Då tog jag bort nålen i armvecket, och pressade en liten bomullstuss mot det lilla hålet. Men ingen blödning, konstaterade jag, cirkulationen hade upphört. Sen ställde jag upp de tomma burkarna med sömnmedel på nattduksbordet, efter att ha tryckt dem mot hennes fingrar och handflator några gånger. Mina egna fingeravtryck hade jag torkat av redan hemma. Stoppade ner de använda sprutorna och nålen i en plastpåse i fickan, därefter reste jag mig och gjorde en kontroll av rummet, men allt såg ut att vara i sin ordning. Utan dröjsmål gick jag ut genom den olåsta dörren, och tog trapporna ner. Väl ute i friska luften tog jag av plasthandskarna, stoppade ner dom i samma plastpåse som sprutorna, nålen och den lilla bomullstussen, och lät alltihop glida ner i en kommunal soptunna kanske en kilometer från hennes hus. Jag andades in och ut, en stor sten hade fallit av mina axlar, ett avslutat arbete som kostat mig mycket möda. Men en människa hade befriats från sitt lidande. Mina egna besvär hade inte spelat någon roll i sammanhanget.
Många tror att döden kan vara vacker. Vi vill gärna ha det så. Vid begravningar ska det läggas blommor, kistan ska täckas av rosor och nejlikor, och det sjungs milda sånger. Efter alla år på sjukhuset har man sett ganska mycket, när folk dör, alltså. Och nu, med Anne, hon hade gjort allt för att det skulle bli vackert, tagit på sig fina klänningen, ordnat till rummet. Men sen ville hon att det skulle gå fort. När livet sen flyr, det blir ett tomt skal kvar, hakan faller ner, ögonen stirrar tomt, all polityr försvinner. Ett stycke dött kött. Inget mer. Kunde jag skiljas från vännen min, utan att fälla tårar? Ja… och så mycket vänner var vi ju inte heller, vi var mer bekanta. Jag gick hem, klädde av mig i morgonrock och tittade på nyheterna. En fredag kväll i ensamhet. Skönt att slippa bekymra sig över andra människor. Jag sov lugnt hela natten.