Men telefonen ringde vid frukost. Det var Ami, eller Ann-Margret som hon egentligen hette. Har du hört, frågade hon.
- Nej, jag sitter bara och dricker mitt morgonkaffe.
- Det är Anne… hon har gjort det. Till slut…
- Vad har hon gjort?
- Hon är borta… död, självmord. Tabletter. Jag talade med hennes vän för några minuter sen. Hon var där och hittade henne.
- Jaså… ja, men det var inte oväntat?
- Nej nej… hon har talat om det… så länge jag känt henne.
Så där gick det på under morgonen, flera personer som känt henne tyckte det var angeläget att höra av sig just till mig om det oväntade dödsfallet. Jag undrade faktiskt varför. Det var först på måndag eftermiddag som telefonen ringde och det var en polis i andra änden. Han undrade om jag hört att en väninna till mig avlidit under tragiska omständigheter. Jag sade att flera av hennes vänner hört av sig till mig om det. Men nu var det ett par saker som polisen grubblade över, och undrade om jag kunde komma ner till stationen.
- Går det inte att avhandla per telefon, undrade jag.
- Eh… jo, egentligen. Det är det att hon verkade ha mycket stor tillgång till sömnmedel. Vi undrar var det kom ifrån?
- Jaså, sömnmedel? Menar du i pillerform?
- Ja, flera burkar med sömnmedel. Egendomligt mycket, läkare skriver inte ut sådana mängder.
- Ja, det låter konstigt. Själva hanterar vi ju inget sådant, på narkosen, man söver inte folk med piller, om du förstår?
- Nej, det förstås. Det var egentligen den enda frågan som vi hade. Tackar för din vänlighet.
Så var det med det. Hon kremerades ett tag efteråt, och hennes bedrövade vänner strödde askan i havet vid Vinga. Jag deltog inte, skyllde på den förestående disputationen. Så kom då denna stora dag, och man flög in en opponent från England som betraktades som expert i mitt område. Allt gick enligt plan, jag försvarade mig nog ganska bra. Men… det var en liten egendomlighet. Efter en disputation är det den nye doktorn som bjuder till middag, och jag skickade därför ut inbjudningar till folk på institutionen och på kliniken. Det var dock bara några få som tackade ja. Alla andra tackade nej, av varierande skäl, arbete, resor till konferenser och kongresser, familjeskäl, sjukdom. Till och med opponenten var tvungen att genast resa tillbaka till England. En disputationsfest med 3 deltagare hade sett mycket underligt ut. Jag tvingades ställa in. I stället gick jag ensam på en finare restaurang, som en handelsresande på besök i en främmande stad. Ja… så artade sig min stora dag.
Jag funderade på restaurangen, det var ripa med beurre blanc och hjortron och en Cote Rotie brune et blonde, över varför ingen ville komma på min fest. Hade nog märkt det under många år, folk verkade tycka jag var lite eljest. Under de senaste månaderna tycktes de ha dragit sig undan, men jag var inte alls säker på att det var så. Syntes jag kall och okänslig, att jag aldrig rördes vid oväntad dramatik på operationssalen? Jag hade sett det som en tillgång, att påverkas av stressande situationer, vem hjälper det? Se klart, gör det som ska göras, arbeta utan att störas av nervösa anfall eller få panik. Men… sådan har jag alltid varit. Och har sett folk på IVA bli mycket ledsna när det inte går vägen med nån patient man vårdat länge. Så det är nog ingen yrkesskada, menar jag. Och jag hade ändå haft djup medkänsla med Anne, det var en ju en akt av medmänsklighet, att till slut gå med på att befria henne från ett livslångt lidande. Även om jag skilts från en vän, utan att fälla tårar, som det heter.
Jag funderade också, när osten kom in, en roquefort och ett glas sauternes, om det möjligen fanns ett rykte om min inblandning i Annes bortgång. Hade sagt till henne att inte yppa någonting för någon. Men kunde jag lita på det? Hm… tiden skulle nog visa hur det varit med den saken. Jag tog en taxi hem. Chauffören undrade sen om han skulle hjälpa mig upp till dörren, förmodligen verkade jag berusad, men det var inte så farligt med den saken.
Nästa morgon var således min första som dubbeldoktor, som man ibland säger. Jag hade förberett en grandios frukost med kaffe, juice, croissanter, valnötsbröd och en Västerbotten, och mådde förträffligt trots att det blivit lite mycket kvällen innan. Och då ringer telefonen. Det var Marge, skulle uttalas March, hon hette Margareta, alltså. Hur känns det så här efter den stora dagen, började hon. Och sen kom det.
- Jag skulle vilja be dig om lite hjälp…
- Så pass… vad kan jag stå till tjänst med?
- Nja… jag vill helst inte säga det på telefon. Kunde vi möjligen träffas en stund. Kort alltså.
- Jo, det är klart att vi kan det. Men jag måste nog få en liten hint om vad det gäller. Är det en medicinsk konsultation, eller en flirt?
- Nej, va nej… det är mer… ja, vi kan kalla det en konsultation… kanske.
Jag borde nog sagt nej där, bett att hon sade vad det rörde sig om. En misstanke väcktes att hon kanske visste mer än vad hon ville avslöja i telefon. Men… jag gick med på att träffas på tisdag morgon. I sjukhusets vestibul, där det fanns fullt med folk, så ingen skulle märka oss.
En svag känsla av obehag infann sig när jag fick syn på henne, sittandes på samma bänk som Anne för ett tag sen. Och jag såg det med en gång, på avstånd redan, håret var inte rätt. Det var hårt, med två stela krokar fram över kinderna. En peruk. Jag satte mig bredvid henne, och vi talade först lite om allmänna saker. Men så kom vi äntligen fram till hennes ärende. Och hon hade cancer förstås. I ett sent stadium. Det var inget att göra, metastaser, i ryggraden, i levern, och nu även i hjärnan. Hon hade bestämt att åka ner till Schweiz för att få hjälp med avslut, men kostnaderna var för höga. Hon lindade inte in det på något sätt, det var ju en lättnad, utan frågade direkt om jag, som professionell, kunde hjälpa? Jag log snett och undrade om hon tänkt sig hjälpen gratis. Ja, det hade hon, som en väntjänst, helt enkelt. Varför kommer du just till mig, var jag ju tvungen att fråga. Du verkar ha den rätta kalla attityden, blev svaret. Inget om att det kanske gått något rykte. Nu var det förstås inte alls troligt att hon skulle berätta om något hon bara hört ryktesvägen, så jag frågade inte mer. Sa i stället att jag skulle fundera på saken, det var ju ett allvarligt brott mot läkaretiken att släcka ett liv, tanken var att rädda, bota eller lindra. Möjligen lindra då, svarade hon, jag har värk hela nätterna, jag går sönder av smärta, så illa är det. Hon fick ringa mig till helgen, vi avbröt där.
Ja… det blev en ren blåkopia på min förra insats. Lite knöligt kanske att få tag i lämpliga tomma pillerburkar och skrapa bort koderna, det ser ju misstänkt ut om någon kommer på en att gräva i de gula riskavfallslådorna. Jag fick vara mycket försiktig, och gjorde det enbart sent på kvällarna när det var lite personal i rörelse. Intravenöst sömnmedel var dock inga problem, det finns i drivor på avdelningen. Hon var tacksam för min hjälp, hon sade det innan hon slöt ögonen, och envisades med att krama min hand hårt. Jag drog tillbaks handen när hon somnat, det kändes obehagligt intimt. Vi var ändå bara flyktigt bekanta. Man kan nu fråga på vilket sätt mina insatser skilde sig från de hattefnattar ur vårdpersonalen som lurat i åldringar rengöringsmedel för att ha ihjäl dom, av ren människokärlek? Och jo, det var en mycket, mycket stor skillnad. Människor kom till mig, de bad om min hjälp, på sina bara knän. Jag gjorde dem till viljes, motvilligt, det var inget jag kom på. Det var dom som insisterade. De grät av besvikelse om jag sade nej. Och om jag stoppat där…
Men… det var fler, eh… fall. Jag vill inte säga hur många. Det var inte en strid ström av telefonsamtal, det var det absolut inte. Jag sa också nej flera gånger, det var om man var lite olycklig bara, då kunde man ju få hjälp på något sätt, av familj och vänner, eller av sjukvården. De flesta var svårt sjuka, fysiskt alltså. En sak var… att det var mest kvinnor, eller egentligen bara kvinnor. Jag insåg inte det förrän ganska sent. Men om man som det anstår en forskare kollar statistiken, och inte bara spekulerar, verkar den stämma med mina erfarenheter. En koll på Folkhälsomyndighetens hemsida visar att det under 2021 dog ungefär 1200 människor av suicid, och två tredjedelar av dom var män. Men när det gäller suicidförsök ser det lite annorlunda ut: fler än 6000 personer vårdades på sjukhus efter att försökt ta livet av sig, och det var nästan dubbelt så många kvinnor i hela befolkningen, jämfört mot män. Könsskillnaderna var ännu större i yngre åldrar, i åldersgruppen 10 till 19 år vårdades nästan fyra gånger fler flickor än pojkar. Några vårdades dock flera gånger samma år, vilket stör statistiken något. Men dessa skillnader finns i hela västvärlden, det är inte ett svenskt fenomen, och det finns till och med ett begrepp, det kallas the suicide gap.