Ja… den där gamla visan, ”Vem kan segla förutan vind”. I sången påstår någon att han kan segla utan vind och ro utan åror, och de flesta tror nog att den slutar: ”Men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar”. Originalet har emellertid ett annat slut, nämligen Och… inte Men… utan ”OCH jag kan skiljas från vännen min, utan att fälla tårar”. Om ni inte tror mig kan ni göra en googlesökning och gå in på Wiki. Högst upp i högra hörnet finns en liten ljudfil där sångerskan Svea Jansson från Åland sjunger originaltexten från en inspelning gjord 1959. Man kan ju fråga vad det är för en egendomlig sång, handlar det om nån sorts introvert människa med anknytningsproblematik? Men så är det nog inte. Den beskriver förmodligen vardagen som sjömän och fiskare hade, där de ständigt måste resa iväg. Man kunde ju inte snyfta sig ut på redden varje gång man skulle på jobb. Idag är det väl lastbilschaufförer som har liknande förhållanden. Man hanterar nog sitt arbete på ett professionellt sätt, som man brukar säga. Men… hur jag nu ska berätta detta? Var börjar man, för att det ska framgå vad det handlade om, egentligen? Kanske med min barndom, eller ungdom, min karriär, som forskare eller… vad? Eller… från början, med hur själva, ja, vad jag nu ska säga, problemet, startade? På ett vetenskapligt sätt, utan att kontextualisera in absurdum. Och det var en morgon, tidigt. Jag satt vid mitt skrivbord, på laboratoriet, på sjukhuset alltså. Det var sent november, ett gråblekt ljus sipprade genom molnen. Solen ville inte gå upp riktigt ännu, ett svagt rosa skimmer syntes ändå bakom husen i fjärran, det drog svagt från det stängda fönstret och iskristaller syntes virvla från taknocken när vinden friskade i. Datorn klickade svagt och nästan lite hemtrevligt när den startade upp. Folk började strömma in i sjukhuset på andra sidan gatan och det osade av diesel från bilarna, den fräna lukten trängde igenom ventilerna som inte gick att stänga helt. Lite ruggigt var det i det kala rummet, jag öppnade dokumentet som döpts till Thesis Final och texten hoppade blixtsnabbt fram trots att filen var stor och belamrad med bilder, staplar och diagram som borde ta tid att få upp. Det var egentligen den sista redigeringen av avhandlingen som skulle göras, men det hade tagit mycket längre tid att få till den slutliga texten än tänkt, flera veckors arbete med formuleringar, och när man startade datorn nästa dag kunde man inte upptäcka de minimala ändringar man gjort bara några timmar tidigare. Frustrerande. Man är tvungen att skriva upp sidonumret där man skulle fortsätta annars tar det en halv dag att bara upptäcka var man redigerat dagen innan. Meningslöst, kan tyckas, men det gick ändå ganska bra. Nedanför fönstret flockades allt fler människor vid sjukhusets entré. Från min upphöjda position, rent geografiskt alltså, jag är annars inte upphöjd på något sätt, liknade det ett lämmeltåg, levande varelser på väg till sina öden. Någon otäck förhårdnad under huden som plötsligt börjat växa, urinen som färgats brun likt avföring, ögonvitorna har fått samma smutsgula nyans som öronvax, eller balansen som plötsligt försvunnit och man faller omkull vid minsta vindpust. Nej, tyvärr fru, eller möjligen herr, Pettersson, det är en cancer ni drabbats av. Nej… det är allvarligt. Hur länge? Det kan vi inte säga. Jag är ledsen, men vi kommer att göra allt vad som står i vår makt. Det finns ingen anledning att misströsta. Ännu. Så hade jag då precis satt mig ner vid skrivbordet för att börja dagens arbete, och plötsligt ringer telefonen. Ja, hallå, svarade jag, och någon frågade om det var Johan? Jovisst, fick jag säga, och undrade förstås vem det var. Jo, det var Anne, med -e på slutet, som jag träffat på en fest för några månader sen. OK, det mindes jag, och ursäktade mig genast för att jag då bara talat om min avhandling, hur intressant det nu kunde vara för någon annan än mig själv. Men nej, tyckte Anne, det var ingen fara, det hade varit intressant att bara lyssna. Men… nu var det en annan sak som hon ville tala med mig om. Jaha… ? Tystnad i luren. Nej, visade det sig, det var inget som gick att tala om, i telefon. Hon undrade om vi kunde träffas. En kort stund bara. Jag är… lite upptagen just nu, tyckte jag, men hur hade du tänkt? Jo, det gick bra hur som helst, men kanske idag. På sjukhuset, vi kunde sitta på en bänk, utanför. Jaså, men i så fall, utanför huvudentrén, om en timme? Jag lade på luren. Egendomligt samtal. En ganska udda bekantskap. Vi hade träffats på ett mingelparty med lite för mycket cremant och kindpuss och såååå förtjusande, där var mest medicinare. Hon avvek något, snygg och mer fashion än de andra kvinnorna på festen. Vi kom i samtal på två, hon ställde frågor om mitt arbete. Tydligen visste hon att jag höll på med anestesi och var i slutfas med nåt stort forskningsprojekt. Det var tydligen intressant, hon frågade om hur man gick tillväga, vad som var viktigt och inte gick att slarva bort. Jag svarade i så enkla ordalag som möjligt. Hade lite kunskap om vem hon var, som någon tillfällig kvinnlig bekantskap berättat vid nåt annat mingelparty. Anne, det var tydligen viktigt att uttala namnet i två stavelser, var hårfrisörska på en lite flottare salong och var känd för att plötsligt komma med kritik om hur andra kvinnor kammat till håret. Vilket inte alltid mottogs som professionell hjälp, de kunde fnysa föraktfullt, vända på klacken och stampa iväg när hon kom med råd om hur de egentligen borde sett ut i håret. Dessa ovälkomna råd ledde till att det spreds rykten om hennes bekantskap med rockstjärnor, som varit av mer, som man säger, intim natur. En groupie, helt enkelt, tyckte några kvinnor i hennes närhet, när hon inte var närvarande. Jag hade dessutom på avvägar fått höra att hon övernattat på Gene Simmons hotellrum när vulgobandet Kiss varit i stan nån gång på 80-talet. Tanken på var rockvärldens längsta tunga slingrat sig in under natten hade inspirerat till elaka omdömen på några fester hon besökt. Men det verkade mest vara andra kvinnor som kom med sådana kommentarer, kanske de var avundsjuka, och tanken på den världsberömda tungans utforskande framfart var kanske lite kittlande. Nu, i vilket fall, ville hon plötsligt att ha ett kort möte… med mig. Och hon ville absolut inte säga vad det rörde sig om. Det var lite egendomligt. Om man vill ha en privat konsultation av en läkare som är en vän brukar det kunna avhandlas per telefon. Några goda råd, gör si eller kanske så, eller: tyvärr, detta ligger inte inom mitt område, men jag har en kollega som kanske… ja, osv. Eller var det möjligen ett försök till kontakt på ett annat plan? En inledning till något? Visserligen var jag inte Gene Simmons eller nån känd rockstjärna, men lite attraktiv kunde man väl ändå vara? Jag glodde tvärs över rummet där det satt en blyg liten spegel över ett mjölkvitt gammaldags handfat – mitt lilla kontorsrum hade varit en medicinavdelning tidigare – nej, där syntes ett helt alldagligt ansikte. Fast kanske ändå? Jag kammade till mig lutad framför spegeln, och borstade till och med tänderna, med Sensodyn, över handfatet. Så gott hade Gene Simmons förmodligen inte doftat ur mun på 80-talet, vare sig före eller efter. Jag rättade till skjortkragen, drog på mig kavajen då det var kallt i korridorerna och tog trapporna ner till vestibulen eftersom jag gått lite för tidigt.

Hon satt på en bänk innanför entrédörren. Tur var väl det, att sitta utomhus i novembervädret hade inte varit så inbjudande till samtal, man hade väl börjat huttra efter bara några minuter. Hon såg inte lika spotsk ut som på de mingelpartyn jag sett henne under åren. Utan ett champagneglas i handen verkade hon helt malplacerad, hade sjunkit ihop, som om världens sorger lagt sig över hennes axlar. Jag överraskades av synen: vad hade hänt? Ett besked om svår sjukdom, och hon behövde en second opinion från någon expert som hon kände, om än flyktigt? Eller kanske hon var olycklig för att hon fortfarande var ensam trots att hon just fyllt fyrtio, hon ville nu bekänna sin obesvarade kärlek till den man hon åtrådde mer än någon annan? Hon skulle falla på sina svarta nylonstrumpsbeklädda knän och be om att bli tagen här och nu, bakom bänken, inne på patienttoaletten, var som helst, bara ta mig? Förmodligen inte, hon verkade inte ha något sådant i tankarna. Jag satte mig bredvid henne, lite missmodig faktiskt, undrade hur det här skulle sluta. - Jo, började hon, du undrar förstås varför jag inte ville tala på telefon. Men det är en sak som inte går att tala om, eller… ja. - Jo men… säg vad det rör sig om. Det är ingen som lyssnar. - Vi talades ju vid och jag förstod att du håller på med narkos. Du är narkosläkare, och håller på hela dagarna med läkemedel som man söver folk med…? - Jo, eller… ja, just nu håller jag på med en avhandling, bara med min dator, och papper. Detta var tydligen en missräkning, hon tystnade och tittade åt ett annat håll en lång stund. Och andades djupt som om hon led av nån obstruktiv åkomma. Men efter en stund fortsatte hon. - Men du jobbar ändå fortfarande med narkos, du söver ibland, är det inte så? Jag fick det intrycket när vi talades vid på den där festen? Jag fick nu för mig att hon ville ha lite information om narkosrutiner inför en förestående operation, att hon var rädd för att sövas, som nästan alla människor. Det var ju mänskligt, och sådana råd kunde jag utan vidare ge. Det var en lättnad i så fall, hade hon fallit på knä och tiggt om min kärlek hade det kunnat bli lite pinsamt. - Jo, alltså, jag har fortfarande en del jourpass som jag måste göra trots att jag egentligen är ledig dagtid för att få färdigt… det jag skriver på. Hur många sådana pass gör jag, kanske ett eller två i veckan? Nåt sånt. Varför frågar du, det verkar vara nåt mycket viktigt? - Ja… det är mycket viktigt. Och det är kanske den viktigaste och allvarligaste fråga jag någonsin ställt till någon. Jag är medveten om det. Det sista lät inte så bra, utan snarare som en inledning till en bekännelse av något slag. Jag höll mun för att få höra fortsättningen. - Det är det att jag varit så dålig det senaste. Jag har haft det i många år, och det blir inte bättre. Utan hela tiden sämre. Och sämre. Vet faktiskt inte hur jag ska komma ur det. Det går inte, att komma ur. Det är omöjligt. Insåg det för länge sedan, men visste inte vad jag skulle göra. - Hur menar du? Du mår inte bra? Talar du om en… hur säger man… fysisk sjukdom? Eller är det… i själen, som det inte är bra? - Jo, det är själen, som du säger. Själen… ha ha ha. Det blev en lång paus efter den oväntade skrattattacken. Att sitta på en bänk i sjukhusets vestibul och tala om allvarliga psykiska problem, med en människa man är endast flyktigt bekant med, är ändå inte lätt. Hur ska man börja, om man egentligen inte vet så mycket om den man pratar med, och dessutom inte är professionell inom det området? Att det dessutom hela tiden springer patienter och personal i korridoren gör det inte lättare. - Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa dig. Mitt område är ju narkos, anestesisjukvård, och mina kunskaper om allvarliga… själsliga problem är inte jättestora? - Jo… men det är just din expertis som jag behöver… - Ehm… hur då, hur skulle mina narkoskunskaper kunna hjälpa dig? Tror du? - Du har stora kunskaper om narkosmedel, och några av dom medlen är tillräckliga för att släcka ut alltihop. Och jag är rädd. Jag är rädd… att om jag försöker själv… att jag får tag i fel, och inte vet hur mycket, och att jag misslyckas. Och blir en som bara ligger där, på något behandlingshem, som en grönsak i en skitig säng. I åratal. Det är jag rädd för. Förstår du? - Eh… hur kommer jag in i detta? Vad vill du ha av mig? - Jag ber dig att skaffa mig de medel som du som expert vet är dödliga, och hur mycket som man måste ge så att det absolut inte går fel. Det är vad jag vill be dig om. Jag skulle vara dig hjärtinnerligt tacksam om du ville göra mig den tjänsten. Hjärtinnerligt, förstår du? Så låg det alltså till. Hon ville ha hjälp att göra slut på alltihop. Och vände sig därför till en professionell expert, som dessutom hade tillgång till ett helt medicinförråd med dödliga gifter. Jag hade inte behövt borsta tänderna eller kammat till luggen. Lite omtumlad försökte jag finna mig, och fick fram att det faktiskt inte var lagligt att hjälpa till med något sådant. Hon svarade inte på det, utan såg stillsamt ut genom fönstret där taxibilar släppte av drivor av människor till provtagning och läkarbesök. Jag skulle väl sagt mer, något tröstande eller på något sätt stödjande, men kom för en gång skull inte på något bra. Efter en lång stunds tystnad suckade hon djupt, reste sig långsamt och sa att jag hade varit hennes sista hopp. Sen gick hon ut genom den stora svängdörren och försvann upp mot spårvagnshållplatsen. Jag gick tillbaks till mitt rum och fortsatte mitt arbete. Det här med att hjälpa folk att ta sig av daga, många verkar tro att det är tillåtet. Vet inte om ni minns den bestialiska kannibal i Tyskland som för många år sen mördade en person han mött på Internet. Och killen ville bli mördad och uppäten, alltså kunde kannibalen inte dömas, trodde folk. Han hade kommit resande till kannibalen, som skurit av hans penis, flamberat den och sen hade de mumsat i sig organet. Innan han skurit halsen av honom, hängt upp killen, styckat kroppen och lagt in köttet i frysboxen för vidare förtäring. Men nej, nej… kannibalen dömdes till fängelse för mord. I Sverige hade vi dödshjälpsentusiaster som försökte hjälpa svårt sjuka som inte längre klarade att avsluta sina liv. En dam lyckades få i en dödssjuk en hel burk med digitalistabletter, och det är ganska giftigt, men han dog inte. Och kvinnan dömdes, jag minns att ett av domstolens argument var, att hon saknade professionella kunskaper för att utföra avlivningen. Och jo… så sett kunde Annes beslut att vända sig till mig ses som klokt. För några år sen diskuterades det amerikanska sättet att avrätta folk med medicinska preparat. Det var en ganska upprörd svensk journalist som rapporterade från ett fängelse. Uppgifterna i tidningen var lite vaga, det var väl fängelset som medvetet gett grumlig information om vad man använde. Men man hade enligt journalisten använt ett medel som innehöll svavel, därefter ett som innehöll bromid, och sist ett som innehöll kalium. Detta är ju ämnen som alla finns i naturen, så det låter ju som snudd på biodynamiskt, nästan nyttigt. Men i för höga doser blir det ju farligt. För en anestesiolog var det svinlätt att lista ut vilka medel de använde. Det där svavelmedlet har vi en variant av på kliniken och vi brukar då spruta max 500 milligram, men jag har hört att man på de amerikanska fängelserna kan dundra på med 3000 milligram. Förstår inte hur man vågar det. Låter livsfarligt, folk kan ju dö… Muahahahah. Nåja, dont try this at home. Lämna det till de professionella… höll jag på att säga. Och det var ju vad hon hade gjort. Dessvärre. Jag fortsatte skriva på min kappa, den teoretiska ram som avhandlingen måste ha, förutom de fem publicerade artiklarna. Det flöt på ganska bra. Det där mötet i vestibulen, visst var det lite överraskande, man kanske kom av sig lite grann, folk har så udda problem, allvarliga, sånt man inte kan påverka, en trasig olycklig själ, men det var ändå inte mina problem. Kanske jag kände nån bra psykolog eller till och med psykiater? Funderade en stund på det. Men jo jo, kände till och med en överläkare på PS. Vi hade inte träffats på ett tag, men hade hans telefonnummer i min lilla almanacka. Beslutade mig för att ringa Anne och ge henne telefonnumret, för att visa min goda vilja. Helt enkelt. Hm?

Ja… så hände väl inte mycket mer den dan. Men nästa morgon letade jag fram Annes telefonnummer, och ringde henne. Hon svarade efter en ganska lång stund, lät trött och uppgiven. Jag försökte låta munter på rösten, och sade att jag funderat på om det fanns något jag kunde bistå henne med. Kanske hon verkade lite intresserad. Jag berättade då att jag hade en vän som var en riktigt skicklig psykiater som kanske kunde hjälpa henne. - OK, hon lät tveksam, vem då? - Han heter Martin och jobbar här på PS. - Jaha, du menar Martin Andersson? - Ja, just han. - Alltså, du förstår inte, det är han jag gått hos i mer än tio år. Vi har prövat alla mediciner som finns, jag har fått piller och dekokter, elchocker, samtalsterapier, mitt liv har vänts ut och in i så många år redan. Det hjälper inte, jag är nere på botten, det finns inget hopp. Förstår du, det är slut. Jag höll upp där. Visste inte att hon varit så länge i psykvården redan. Hade bara sett henne på partyn med ett glas champagne i handen, sminkad och med lite småtyken uppsyn. Nu har jag lite att göra, sade hon, och verkade vilja avsluta samtalet. Jag har en sista kontakt, fick jag fram. - OK, vadå? - Jo, en patientförening som ordnar träffar på kursgårdar, det är lite mer avspänt och man får kontakt med andra. - Jaha, du menar FOLK? - Ja precis, så heter föreningen, du känner till dom? - Ja, har varit på ett trettiotal såna träffar redan, man får gråta ut med andra, men mer än så är det aldrig. Tack för din omtanke, men jag har lite att göra. Hon lade på. Ja, vad kan man säga. Man gör sitt bästa, men inser inte att man kommer ett halvt liv för sent. Jag hade ett möte med institutionsledningen, som tog ett par timmar. Därefter fortsatte jag mitt tröstlösa arbete med minimala förändringar av en text som redan var nästan perfekt. Jag åkte hem, fixade lite mat och såg på nyheterna. Därefter startade jag min laptop igen och lyckades redigera ytterligare några sidor. Jag stod och borstade tänderna när telefonen ringde, klockan var sent, och normalt brukar jag inte svara om okända nummer kommer upp – jag knappar bara in de jag känner, inte tillfälligt bekanta. Men fick i alla fall en känsla av att det inte var en säljare vid den tiden på dygnet. Och mycket riktigt, det var Anne igen. Hon undrade bara hur jag hade det, om allt var OK. Jo, det var det ju, hur var det själv, och så vidare. Lite kallprat efter det ganska dramatiska samtalet samma morgon. Efter en stund undrade hon om jag ville komma på middag. Nån lördagkväll kanske? Det var inte riktigt vad jag hade lust med, egentligen, men till min förvåning tackade jag ja. Vi bestämde redan till helgen. Så lade vi på. Varför accepterade jag, det kunde ju arta sig till ett ganska traumatiskt möte. Att hon ville bli strypt eller knivhuggen av en professionell som dessert? Men… kanske jag kände lite medkänsla, och kunde komma med några tröstande ord. Jag ringde på hennes dörr kl 18 nästa lördag. Inga blommor, men hade med mig en flaska Morgon grand cru, och presenterade den som ”en gryende morgon väntar”. Finurligt, men hon glodde bara oförstående på mig. Jag bjöds in i köket, lägenheten var mycket liten och ostädad, rummet upptogs nästan helt av en obäddad säng, man fick sitta vid köksbordet och äta. Hon hade gjort Flygande Jakob, kyckling med jordnötter, men hade glömt bananerna. Jag korkade upp flaskan med vin, för något sådant hade hon inte köpt. Hällde upp i vanliga duralexglas, några vinglas fanns inte. Hon frågade genast om mitt arbete, vi tog upp den diskussion vi haft på den där festen senast, men inget om vårt möte på sjukhuset. Bäst så. - Men är dom inte nervösa, när dom ska sövas, undrade hon. - Eh jo, men vi lyckas oftast prata bort dom. - Hur då? - Jo, här en lite skröna om hur jag lyckades en gång. Jag harklade mig en stund, hon betraktade mig med outgrundlig min. - Tidigt en morgon skulle jag söva en dam som just kommit till sänghallen. Sköterskan på uppvaket mötte mig i dörren, och sa att jag nog fick ta i ordentligt med första patienten, för hon verkade mycket mycket nervös. Jag fick journalen och hon hette tydligen Britt Johansson. Jaha, frågade jag när jag stod bredvid henne, är det du som är Britt? Ja, jo, så är det ja, svarade damen i sängen. Jaha, men du talar ju bra svenska i alla fall. Tystnad… men åååh, du är göteborgare, va? Jo, vi är ju i Göteborg, så det är ju inte någon överraskning. Jag låste upp sängen och började rulla in. Jaha, så du gillar inte den typen av skämt? Nej, inte alls. Såpass, vilken typ av skämt föredras i stället? Tja, lite mer intellektuella kanske. Jaha, men i så fall, här kommer ett. Det var en romare som kom in i en bar, han håller upp pekfinger och långfinger (visar) och säger: Ge mig fem öl. Nja, det var väl inte så intellektuellt kanske, svarar damen. OK, nu ska du få gå in på operationssalen här, så ska jag koppla upp lite sladdar och grejer. Så där… men här kommer en mer intellektuell vits. Det var en romare som kom in i en bar. Men det har du ju redan sagt. Jojo, men det här är en ny. (Högre) Det var en romare som kom in på en bar, går fram till bartendern och säger: Kan jag få en dry Martinus? Bartendern ser förbryllad ut; Du menar en Dry Martini? Romaren svarar: Hade jag velat ha mer än en hade jag sagt det. Jaha, latinska pluralisformer, det var kanske lite intellektuellt. Men jag skrattade inte. Det behöver du inte för nu ska du få sova en stund. God natt. Anne såg bara förbryllad ut. Kanske den sista vitsen var lite för komplicerad. Jag hade nu fått i mig en halv flaska Morgon, hon hade bara smuttat på sitt glas med den blåbärsblåa vätskan. Och efter en stund kom det. Hon var mycket besviken att jag inte ville hjälpa henne. Detta togs sen om och om igen i nästan en timme, jag försökte föra över samtalet på lite lättare saker, men det var inte lönt. Efter två timmar och nästan hela flaskan började jag tröttna på samtalet, kanske lite besviken på mig själv också. Att jag inte lyckades liva upp henne åtminstone något med mitt trams. Jag såg mig om i det lilla köket, det var fullt med smutsig disk på diskbänken, på golvet i rummet innanför låg det skrynkliga kläder slängda i dammet, och sängen verkade inte ha bytt lakan på månader. De flesta brukar ju städa lite innan de får besök. Det var kanske då som jag förstod varför hon inte såg sitt liv ha något värde. Arbetar du på dagarna, frågade jag. Hon hoppade till mitt i ett resonemang om hur dåligt hon hade det. Nej, jag går in sporadiskt ibland, men de senaste åren har jag mest… gått hemma. Klockan börjar bli sen, sa jag efter en stund, och gjorde tecken på att resa mig och gå. Hon bad mig vänta, och det gjorde jag. Efter en stunds tvekan sa hon att hon bestämt sig, att det var över, att hon tänkte göra det själv, eftersom ingen ville hjälpa henne. - Jag kanske kastar mig från en bro, eller framför en lastbil. Det där med tabletter är för osäkert, jag har inte de medlen, och inte de kunskaperna, det kan gå fel. Bättre att krossas mot asfalten eller slitas sönder av ett stort dieselmonster, eller ett tåg. - Hör nu, Anne, försökte jag, det är ett mycket otäckt sätt att… lämna, på det viset. Jag ber dig att ta kontakt med din läkare, gör det. Det måste finnas nåt… som kan ändra sig. - Jaha, tyckte Anne, om du nu tycker att det är så groteskt, att jag blir ett fult, söndertrasat, blodigt och nedsölat lik… så kunde du ju hjälpa mig. Då kunde jag ju bli ett rent och snyggt i stället, och det kunde gå lugnt och stillsamt till. Du är ju specialist. Du är professionell. Hade inte det varit bättre? Vi avbröt samtalet där. Jag fick på mig rock och skor, och noterade när jag stängde dörren att hon gått in i rummet och lagt sig på sängen, men låtit de smutsiga tallrikarna och glasen stå kvar på köksbordet. Det hade snöat under kvällen, blött och tungt, mina skor var inte redo för nåt sånt och det kippade snart av iskallt vatten som trängde in. Hur jag nu ska säga, om Anne, de argument hon förde fram var ganska starka. När jag sett och förstått hennes vardag, sedan många hopplösa år dessutom, var jag nästan tvungen att hålla med om… att det nog inte fanns någon utväg.

De närmaste dagarna, eller egentligen veckorna, ringde Anne varje morgon. Aldrig mer än en gång om dagen dock, kanske hon inte ville upplevas som påstridig. Hon ville träffas, jag avböjde artigt men bestämt. Eller… de flesta gånger, ibland föll jag till föga. Vi möttes i vestibulen igen, en gång på fiket över en stilla kopp kaffe och en muffins, kanske lite för alldagligt till vad hon förhandlade om. Hon försökte få mig på middag igen, och undrade en gång lite snorkigt om jag inte borde bjuda tillbaks, efter att jag varit hos henne. Jo… visst, jag kände mig pressad. Det var för mycket. Jag bad henne att sluta ringa mig, hade mycket att göra, en deadline hängde i luften innan manuskriptet skulle gå till tryck. Men förgäves, hon fortsatte ringa, vilket gjorde mig ursinnig, jag hade ett viktigt arbete som snart måste vara färdigt. Så en morgon, när jag bara hade nån dag på mig innan allt skulle lämnas in, knackar det på dörren till mitt lilla rum. Jag öppnar, och där står hon, och glor på mig med samma uttryckslösa ansikte som jag sett så många gånger redan. Får jag komma in? Nja… egentligen inte, får jag fram. OK, säger hon lugnt, går förbi mig, in i mitt rum, och sätter sig på min besöksstol. Oinbjuden. Jag biter ihop, rasande, och sätter mig bredvid. - Du, detta har gått för långt, redan för länge sen. Jag har bett dig att inte ringa, och nu kommer du hit oanmäld. Hur kom du in på labbet, förresten, man måste ha ett kort och en kod. - Jag slank bara in med nån lab-assistent. - Jaha, men nu har jag jävligt mycket att göra och har ingen som helst tid att gaffla med dig om… dig, och ditt och datt. Förstår du? - Jag besvärar dig? Du är irriterad? - Ja, absolut. Det är för mycket, jag har annat för mig. Sök hjälp, terrorisera någon annan. - Jaha… du är så arg. Du vill bara bli av med mig. - Ja, det kan man faktiskt säga, efter all tid förslösad på meningslöst suicidalt dravel. - Jaha. Jaha. Det är ju för din del ganska lätt att göra sig av med problemet. Inte sant? Hjälp mig, och jag försvinner. Sen sade vi inte nåt på flera minuter. Hon hade sänkt huvudet, och började skaka av återhållen stum sorg, kanske för att inte irritera mig ytterligare. Med de allvarliga problem hon ändå hade, och det torftiga liv hon levde, jag funderade på saken. Och jo, hon tänkte uppenbarligen inte ge sig förrän jag hjälpte henne. - OK… sa jag till slut. Jag hjälper dig, men först efter att jag lämnat in mitt manuskript till tryck. Därefter är det en lugn period, då jag kommer att arbeta på klinik igen. Där finns medlen jag behöver. Det är vissa saker som du måste göra dock. - Ja… hon lyste upp och torkade tårarna med utsidan av handen, mascaran hade flutit ut och ner på kinden. Vad vill du att jag ska…? - Du måste skriva ett avskedsbrev, och tala med någon vän som ska komma hem till dig några timmar efter det att jag gått, och säga till henne att dörren står öppen. När jag kommer får du några piller som du ska svälja, som kan förklara varför du har sömnmedel i blodet. Men du får absolut inte säga till någon att du har haft besök. - Tack, tack, jag lovar att göra allt du säger. Du är en ängel, tyckte Anne. En dödsängel i så fall, höll jag på att säga, men höll inne med det. Hon reste sig och försvann ut genom dörren. Ja, där satt jag nu. Efter att ha blivit inföst i en sak jag absolut inte ville göra. Men en plan hade redan vuxit fram, något bromid behövdes inte, det där medlet med svavel skulle räcka, ett par tomma burkar med samma substans på nattduksbordet, och några tabletter i ventrikeln, skulle ge intrycket av korrekt utfört suicid. Sen en total överdos av intravenöst kalium som gav ett hjärtstillestånd, ett ämne som är svårt att spåra i kroppen. Därefter avskedsbrevet, och en väninna som kan gå in då dörren är lämnad öppen. Tillräckligt banalt och självklart för att få polis och obducenter att ge fan i noggrannare undersökningar. Ja… och sen jobbade jag på, intensivt, var tvungen till det, för mycket störningar under lång tid. Men nu funkade det plötsligt. Anne hörde inte av sig på ett tag, och jag lämnade manuskriptet till handledaren som godkände, och sen direkt till trycket. En stor dag. Så mycket arbete som äntligen slutförts. Redan samma kväll ringde hon igen. Jodå, och nej, jag hade inte ångrat mig, hon kunde höra av sig igen om några dagar. Nästa dag var jag på klinik, kändes lugnt och avslappnat i allt ståhej. Lyckades lägga beslag på ett par ampuller med sömnmedel, och en hel del stamlösning kalium. På IVA hittade jag tursamt nog en burk med sömnpiller, där några tabletter fanns kvar i botten. Ur den gula riskavfallslådan lyckades jag, utan att nån såg mig, lirka upp två tomma burkar med samma preparat i pillerform. Det var ganska enkelt att skrapa bort alla koder på etiketterna, så att det inte gick att spåra var burkarna kom ifrån. Sen snodde jag en rosa venflon och några sprutor. Det var allt egentligen. Och hon ringde mig samma kväll. Vi bestämde att jag skulle komma över på fredag kväll kl 7. Hon lovade skriva brevet, och tala med en väninna som skulle komma kl 9, och dörren hade hon sagt skulle stå öppen ifall hon var i duschen. Så blev det då fredag kväll. Jag knackade tyst på hennes dörr, och hon öppnade snabbt som om hon stått och väntat. Denna gång tittade hon inte på mig, höll i stället ner blicken stint i golvet och var undflyende. Jag frågade om brevet, och hon pekade tyst på ett papper som låg vid nattduksbordet. Ett glas tog jag ur köket, fyllde det med vatten och bad henne skölja ner det tiotal tabletter som fanns kvar i en av burkarna. Hon slök alltihop utan att protestera, och jag gjorde ett tecken att hon skulle lägga sig på sängen. Den var bäddad, och jag noterade att hon tagit på sig en kort svart klänning. Jag hade redan gjort i ordning alla sprutor, hade dem färdiga i rockfickan, och satte den lilla rosa nålen i hennes armveck. Tejpade inte fast den. Såg att hon först då noterade att jag hade plasthandskar på händerna, kanske hon tänkt fråga varför, men ingen fråga kom, hon vände ner blicken igen. Fort, sade hon sen. Jag sade inget, utan tog den första sprutan med sömnmedel och tryckte in alltihop mycket snabbt. Hon tog ett djup andetag, och sen apne´. Ganska normalt, vi brukar ventilera lite på mask, men det gjorde jag förstås inte nu. Jag tryckte genast in nästa spruta med sömnmedel, och väntade sen en stund. När ingen andning kom tillbaka, tog jag den stora sprutan med kalium och tömde innehållet i den lilla nålen. Höll samtidigt handen på hennes puls, den var redan svag, men nu slutade den tvärt. I nästan en evighet, eller kanske fem minuter, höll jag fingret på pulsen. Sen väntade jag ytterligare fem minuter, men ingen puls. Då tog jag bort nålen i armvecket, och pressade en liten bomullstuss mot det lilla hålet. Men ingen blödning, konstaterade jag, cirkulationen hade upphört. Sen ställde jag upp de tomma burkarna med sömnmedel på nattduksbordet, efter att ha tryckt dem mot hennes fingrar och handflator några gånger. Mina egna fingeravtryck hade jag torkat av redan hemma. Stoppade ner de använda sprutorna och nålen i en plastpåse i fickan, därefter reste jag mig och gjorde en kontroll av rummet, men allt såg ut att vara i sin ordning. Utan dröjsmål gick jag ut genom den olåsta dörren, och tog trapporna ner. Väl ute i friska luften tog jag av plasthandskarna, stoppade ner dom i samma plastpåse som sprutorna, nålen och den lilla bomullstussen, och lät alltihop glida ner i en kommunal soptunna kanske en kilometer från hennes hus. Jag andades in och ut, en stor sten hade fallit av mina axlar, ett avslutat arbete som kostat mig mycket möda. Men en människa hade befriats från sitt lidande. Mina egna besvär hade inte spelat någon roll i sammanhanget. Många tror att döden kan vara vacker. Vi vill gärna ha det så. Vid begravningar ska det läggas blommor, kistan ska täckas av rosor och nejlikor, och det sjungs milda sånger. Efter alla år på sjukhuset har man sett ganska mycket, när folk dör, alltså. Och nu, med Anne, hon hade gjort allt för att det skulle bli vackert, tagit på sig fina klänningen, ordnat till rummet. Men sen ville hon att det skulle gå fort. När livet sen flyr, det blir ett tomt skal kvar, hakan faller ner, ögonen stirrar tomt, all polityr försvinner. Ett stycke dött kött. Inget mer. Kunde jag skiljas från vännen min, utan att fälla tårar? Ja… och så mycket vänner var vi ju inte heller, vi var mer bekanta. Jag gick hem, klädde av mig i morgonrock och tittade på nyheterna. En fredag kväll i ensamhet. Skönt att slippa bekymra sig över andra människor. Jag sov lugnt hela natten.

Men telefonen ringde vid frukost. Det var Ami, eller Ann-Margret som hon egentligen hette. Har du hört, frågade hon. - Nej, jag sitter bara och dricker mitt morgonkaffe. - Det är Anne… hon har gjort det. Till slut… - Vad har hon gjort? - Hon är borta… död, självmord. Tabletter. Jag talade med hennes vän för några minuter sen. Hon var där och hittade henne. - Jaså… ja, men det var inte oväntat? - Nej nej… hon har talat om det… så länge jag känt henne. Så där gick det på under morgonen, flera personer som känt henne tyckte det var angeläget att höra av sig just till mig om det oväntade dödsfallet. Jag undrade faktiskt varför. Det var först på måndag eftermiddag som telefonen ringde och det var en polis i andra änden. Han undrade om jag hört att en väninna till mig avlidit under tragiska omständigheter. Jag sade att flera av hennes vänner hört av sig till mig om det. Men nu var det ett par saker som polisen grubblade över, och undrade om jag kunde komma ner till stationen. - Går det inte att avhandla per telefon, undrade jag. - Eh… jo, egentligen. Det är det att hon verkade ha mycket stor tillgång till sömnmedel. Vi undrar var det kom ifrån? - Jaså, sömnmedel? Menar du i pillerform? - Ja, flera burkar med sömnmedel. Egendomligt mycket, läkare skriver inte ut sådana mängder. - Ja, det låter konstigt. Själva hanterar vi ju inget sådant, på narkosen, man söver inte folk med piller, om du förstår? - Nej, det förstås. Det var egentligen den enda frågan som vi hade. Tackar för din vänlighet. Så var det med det. Hon kremerades ett tag efteråt, och hennes bedrövade vänner strödde askan i havet vid Vinga. Jag deltog inte, skyllde på den förestående disputationen. Så kom då denna stora dag, och man flög in en opponent från England som betraktades som expert i mitt område. Allt gick enligt plan, jag försvarade mig nog ganska bra. Men… det var en liten egendomlighet. Efter en disputation är det den nye doktorn som bjuder till middag, och jag skickade därför ut inbjudningar till folk på institutionen och på kliniken. Det var dock bara några få som tackade ja. Alla andra tackade nej, av varierande skäl, arbete, resor till konferenser och kongresser, familjeskäl, sjukdom. Till och med opponenten var tvungen att genast resa tillbaka till England. En disputationsfest med 3 deltagare hade sett mycket underligt ut. Jag tvingades ställa in. I stället gick jag ensam på en finare restaurang, som en handelsresande på besök i en främmande stad. Ja… så artade sig min stora dag. Jag funderade på restaurangen, det var ripa med beurre blanc och hjortron och en Cote Rotie brune et blonde, över varför ingen ville komma på min fest. Hade nog märkt det under många år, folk verkade tycka jag var lite eljest. Under de senaste månaderna tycktes de ha dragit sig undan, men jag var inte alls säker på att det var så. Syntes jag kall och okänslig, att jag aldrig rördes vid oväntad dramatik på operationssalen? Jag hade sett det som en tillgång, att påverkas av stressande situationer, vem hjälper det? Se klart, gör det som ska göras, arbeta utan att störas av nervösa anfall eller få panik. Men… sådan har jag alltid varit. Och har sett folk på IVA bli mycket ledsna när det inte går vägen med nån patient man vårdat länge. Så det är nog ingen yrkesskada, menar jag. Och jag hade ändå haft djup medkänsla med Anne, det var en ju en akt av medmänsklighet, att till slut gå med på att befria henne från ett livslångt lidande. Även om jag skilts från en vän, utan att fälla tårar, som det heter. Jag funderade också, när osten kom in, en roquefort och ett glas sauternes, om det möjligen fanns ett rykte om min inblandning i Annes bortgång. Hade sagt till henne att inte yppa någonting för någon. Men kunde jag lita på det? Hm… tiden skulle nog visa hur det varit med den saken. Jag tog en taxi hem. Chauffören undrade sen om han skulle hjälpa mig upp till dörren, förmodligen verkade jag berusad, men det var inte så farligt med den saken. Nästa morgon var således min första som dubbeldoktor, som man ibland säger. Jag hade förberett en grandios frukost med kaffe, juice, croissanter, valnötsbröd och en Västerbotten, och mådde förträffligt trots att det blivit lite mycket kvällen innan. Och då ringer telefonen. Det var Marge, skulle uttalas March, hon hette Margareta, alltså. Hur känns det så här efter den stora dagen, började hon. Och sen kom det. - Jag skulle vilja be dig om lite hjälp… - Så pass… vad kan jag stå till tjänst med? - Nja… jag vill helst inte säga det på telefon. Kunde vi möjligen träffas en stund. Kort alltså. - Jo, det är klart att vi kan det. Men jag måste nog få en liten hint om vad det gäller. Är det en medicinsk konsultation, eller en flirt? - Nej, va nej… det är mer… ja, vi kan kalla det en konsultation… kanske. Jag borde nog sagt nej där, bett att hon sade vad det rörde sig om. En misstanke väcktes att hon kanske visste mer än vad hon ville avslöja i telefon. Men… jag gick med på att träffas på tisdag morgon. I sjukhusets vestibul, där det fanns fullt med folk, så ingen skulle märka oss. En svag känsla av obehag infann sig när jag fick syn på henne, sittandes på samma bänk som Anne för ett tag sen. Och jag såg det med en gång, på avstånd redan, håret var inte rätt. Det var hårt, med två stela krokar fram över kinderna. En peruk. Jag satte mig bredvid henne, och vi talade först lite om allmänna saker. Men så kom vi äntligen fram till hennes ärende. Och hon hade cancer förstås. I ett sent stadium. Det var inget att göra, metastaser, i ryggraden, i levern, och nu även i hjärnan. Hon hade bestämt att åka ner till Schweiz för att få hjälp med avslut, men kostnaderna var för höga. Hon lindade inte in det på något sätt, det var ju en lättnad, utan frågade direkt om jag, som professionell, kunde hjälpa? Jag log snett och undrade om hon tänkt sig hjälpen gratis. Ja, det hade hon, som en väntjänst, helt enkelt. Varför kommer du just till mig, var jag ju tvungen att fråga. Du verkar ha den rätta kalla attityden, blev svaret. Inget om att det kanske gått något rykte. Nu var det förstås inte alls troligt att hon skulle berätta om något hon bara hört ryktesvägen, så jag frågade inte mer. Sa i stället att jag skulle fundera på saken, det var ju ett allvarligt brott mot läkaretiken att släcka ett liv, tanken var att rädda, bota eller lindra. Möjligen lindra då, svarade hon, jag har värk hela nätterna, jag går sönder av smärta, så illa är det. Hon fick ringa mig till helgen, vi avbröt där. Ja… det blev en ren blåkopia på min förra insats. Lite knöligt kanske att få tag i lämpliga tomma pillerburkar och skrapa bort koderna, det ser ju misstänkt ut om någon kommer på en att gräva i de gula riskavfallslådorna. Jag fick vara mycket försiktig, och gjorde det enbart sent på kvällarna när det var lite personal i rörelse. Intravenöst sömnmedel var dock inga problem, det finns i drivor på avdelningen. Hon var tacksam för min hjälp, hon sade det innan hon slöt ögonen, och envisades med att krama min hand hårt. Jag drog tillbaks handen när hon somnat, det kändes obehagligt intimt. Vi var ändå bara flyktigt bekanta. Man kan nu fråga på vilket sätt mina insatser skilde sig från de hattefnattar ur vårdpersonalen som lurat i åldringar rengöringsmedel för att ha ihjäl dom, av ren människokärlek? Och jo, det var en mycket, mycket stor skillnad. Människor kom till mig, de bad om min hjälp, på sina bara knän. Jag gjorde dem till viljes, motvilligt, det var inget jag kom på. Det var dom som insisterade. De grät av besvikelse om jag sade nej. Och om jag stoppat där… Men… det var fler, eh… fall. Jag vill inte säga hur många. Det var inte en strid ström av telefonsamtal, det var det absolut inte. Jag sa också nej flera gånger, det var om man var lite olycklig bara, då kunde man ju få hjälp på något sätt, av familj och vänner, eller av sjukvården. De flesta var svårt sjuka, fysiskt alltså. En sak var… att det var mest kvinnor, eller egentligen bara kvinnor. Jag insåg inte det förrän ganska sent. Men om man som det anstår en forskare kollar statistiken, och inte bara spekulerar, verkar den stämma med mina erfarenheter. En koll på Folkhälsomyndighetens hemsida visar att det under 2021 dog ungefär 1200 människor av suicid, och två tredjedelar av dom var män. Men när det gäller suicidförsök ser det lite annorlunda ut: fler än 6000 personer vårdades på sjukhus efter att försökt ta livet av sig, och det var nästan dubbelt så många kvinnor i hela befolkningen, jämfört mot män. Könsskillnaderna var ännu större i yngre åldrar, i åldersgruppen 10 till 19 år vårdades nästan fyra gånger fler flickor än pojkar. Några vårdades dock flera gånger samma år, vilket stör statistiken något. Men dessa skillnader finns i hela västvärlden, det är inte ett svenskt fenomen, och det finns till och med ett begrepp, det kallas the suicide gap.

Så ser det ut. Och jag vet inte varför, och vill inte spekulera. En orsak är kanske att män använder mer aggressiva metoder, det är få som skjutit huvudet av sig med en älgstudsare som kan berätta om det efteråt. Kvinnor använder oftare förgiftning av något slag. Och det är lite komplicerat kanske att få önskat resultat med piller, det krävs många och mycket, och det är svårt att få tag på. Läkare blir väl misstänksamma om någon ber om tio burkar sömnmedel, för jag haaar så svårt att sova. Kanske inte så konstigt då, att man vände sig till en professionell, en specialist. Kanske min hjälpverksamhet har planat ut detta suicide gap? Men det är i så fall nog bara marginellt. Jag har inget intresse, och absolut inget egenintresse, av det. Har bara önskat vara en vän… en vän in i döden, skulle man kanske kunna säga.